About us in English
Friday 20 October 2017

Filmer/bilder

The Extreme Altitude Challenge 2006

Vågflygning i Vågå, Norge (5.3 MB).

Upp bland molnen

En segelflygning i bilder (2.9 MB).

Segelflygningar

Segelflygning

Beskrivning av hur en segelflygning kan gå till.

Ensam i lufthavet

Junior och nybliven segelflygare - en flygning i ord.

Vad är Segelflyg?

Med sol och vind som enda drivkälla

Av namnet att döma kan man luras att tro att segelflygaren seglar med vinden. Så är det inte. Segelflygarens vind är uppvinden, som bildas exempelvis då vinden pressas över ett berg eller då varm luft stiger. Man kan kalla nerförsbacken för segelflygarens motor och uppvinden för dess bränsle. Ju högre man stiger desto längre kan man flyga.

Termik

Termik är den vanligaste uppvinden som segelflygaren utnyttjar. Den grundläggande principen för att termik ska bildas är att solen värmer upp luften över vissa markområden mer än över andra. Den varmare luften stiger sen uppåt.

Solen värmer först upp marken och markens utstrålning och reflektion värmer sedan luftskiktet strax ovanför marken. Då luften fått tillräckligt hög övertemperatur strävar den efter att stiga uppåt. Det börjar oftast med att vinden startar en virvelvind som suger åt sig omkringliggande varmluft som efterhand bildar en så kallad termikblåsa (ett uppvindsområde).

När segelflygaren cirklar i denna termikblåsa, stiger segelflygplanet med termikens hjälp, ofta med en stighastighet på mellan 2 och 5 m/s. Segelflygaren utnyttjar denna energi som ursprungligen är solenergi för att få en höjdvinst som han sen omsätter till att glida framåt. På så sätt kan han flyga långa distansflygningar.

Ju högre stighastighet piloten lyckas hitta desto högre medelhastighet kan han uppnå. När han behöver ny höjd, "tankar" han mer höjd i närmsta större termikblåsa. Vid kraftig termik kan man i Sverige göra flygningar på 50 mil och mer, med en medelfart på 120-130 km/h.

Då termikblåsan nått en tillräckligt hög höjd har luften avkylts så mycket att det bildas ulliga, vita sommarmoln även kallade Cumulusmoln. Dessa är bekräftelsen på att det råder goda förutsättningar för segelflygning.

Hang

Hang är en annan typ av uppvind. För att hang ska bildas krävs att det finns både berg och att det blåser. Hang är därför inte så vanligt i södra Sverige eftersom vi saknar tillräckliga bergsmassiv. På vissa platser i Västergötland bl.a runt Falköping finns goda förutsättningar för hangvindar. Mest känt är Ålleberg, där Segelflygets Centrala skola, verkstad och museum är beläget.

Själva uppvinden uppkommer när vinden som blåser längs marken stöter på ett bergmassiv. Vinden bör komma tvärs berget för att hang ska bildas och berget bör vara minst 150 m högt. Det bör dessutom vara minst några km brett så att vinden inte blåser runt berget. På framsidan av berget pressas luften uppåt och detta kan man utnyttja som segelflygare. Vid hangflygning flyger man oftast bara några hundra meter över berget för att få ut maximal hastighet framåt. På New Zeeland, i USA och över Anderna har distansflygningar på över 300 mil genomförts (på samma dag). Dessa flygningar har gjorts med en medelhastighet på ca 200 km/h.

Våg

Våg är en typ av uppvind som man nästan enbart hittar i fjällen. För att en våg skall bildas krävs en fjällkedja, stabil luft och en vind som ökar i styrka med ökande höjd. Vindriktningen får då inte ändras för mycket med höjden. På framsidan av fjällkedjan pressas luften uppåt och det skapas en hangvind. Bakom berget bildas då en roterande vind (kan liknas med en liggande cylinder som roterar runt sin längaxel). Över rotorvinden bildas sen en svallvåg som fortsätter i flera vågor efter berget. Luften uppför sig då som en vätska som rinner över ett hinder i en älv eller å. Stiget i en våg kan vara mycket kraftigt, ofta mellan 3-15 m/s. Denna vågrörelse fortplantar sig ibland mycket högt och höjdrekordet i Sverige är över 10 000 meter. Vid sådana flygningar krävs syrgas och varma kläder.